POJKEN

Plötsligt dyker pojken upp. Jag vet inte vad jag ska göra, han kollar på mig, som om jag skulle behöva säga något till honom, vi står där och det börjar regna.  – hej jag heter Mivie, vad heter du? Pojken svarar inte, jag tänker; vad ska jag göra? Pojken springer iväg, jag står där helt ensam i regnet. Jag går till min hydda, jag har inget hem, jag har ingen familj, jag tror ingen har en familj här, makterna har tagit över allt, hittar dom mig, och kanske pojken så kanske dom avrättar oss på direkten och.. tanken avbryts, jag springer, jag måste hitta pojken, han är en av de fria, han måste förbli fri, jag tar ett ”Bongie” löv, det är lika stort som ett vanligt paraply, jag hatar regn, men det är viktigt det här att hitta pojken. I timmar springer jag och letar, det blir kväll, och jag kan se solnedgången i form av ett norrsken, det är så vackert, jag kan se färgerna som dansar, det får mig att gråta. Kanske ser pojken det här med, en blöt tår faller ner till marken och förenar sig med alla andra vattendroppar, imorgon är det tolv år sedan jag såg mina nära, dom är döda tänker jag, jag har sett från berget när dom sköt ihjäl en människa som sprang ut i skogen för att fly, här finns det inga chanser. Ibland skickar farmor brev till mig, hon är också på flykt, i en båt med några andra hon inte känner, hon kan beräkna tidvatten och i vilken riktning saker flyter, så vi når varandra via flaskpost. De har stängt ner allt system här, ingen el, inga affärer, allt är borta, allt är stulet. Jag börjar bli trött, tiden är mycket, för nu förblir norrskenet till en mörk dimma, som sakta, sakta blir svartare, jag går till min hydda, klättrar upp på trädet till min trädkoja som är mitt hus egentligen. Jag blundar och allt blir mörkt.

Jag vaknar upp av ett flax från en fågel, jag kollar ut, det är vackert, varje gång det har regnet njuter djur, växter och de överlevande, vi blir glada. Jag hör ett knixande ljud, jag känner igen det svarta korta håret, och hans bruna kläder, jag far upp, går sakta ner för de sneda trappstegen, pojken tittar på mig, men han rör sig inte, jag fortsätter neråt, när jag kommit ner, stirrar vi på varandra, nu får han säga något, - jag började sist! Utbrister jag. Han räcker fram sin hand, han vill skaka hand, - jag heter Kiwi, med ett fniss skakar vi hand, han verkar inte ta illa upp, han borde inte göra det, han är en kämpe, - var kommer du ifrån? Frågar jag honom och tittar neråt, för hans ögon är så vackra. Han svarar med försiktighet – min mamma blev sprängd i ett hus, jag och brorsan flydde i tid, mamma hade inget val, eftersom hela staden hade rumsarrest i all evighet, vi flydde hitt med flotta men han blev allvarligt skadad, han lever inte mer. Han insisterar på att fälla en tår, han blundar och hans tår faller sakta ner, jag tar min hand och torkar bort den, och kramar honom, - det är ingen fara, jag vill hjälpa dig, kom upp! Har du te? Frågar han, - såklart jag har, bara grönt! Vi går upp och har det mycket trevligt, jag börjar undra om jag är förälskad i honom eller kär, eller om jag bara tyckte om honom, han är speciell.

I flera timmar pratar vi, han får veta allt om mig att jag är 16 år, att jag kan hantera pilbåge, bygga hus och att jag är en komplicerad tjej som alltid säger som det är, han får lära sig att det nu är mitt på sommaren i en regnig period.

Jag börjar tro att vi inte kommer att klara oss, han håller med. Vi måste komma på en idé! Men Kiwi vet inte riktigt vad vi ska göra för att få all ondska att ta slut, jag vet iallafall att vi behöver fler spjut, pilar, ja allt av det där som kan förstöra för de onda där ute. Vi jobbar i flera dagar med att göra olika slags vapen, vi gör mat, och vi hittar faktiskt en väska, men ingen utrusning i, i den packar vi ner allt vi hade tillverkat, jag lärde mig hur man gör rök genom att blanda en sorts väska med bark, det var så häftigt. Farmor har inte hört av sig på länge, är hon död? Eller har hon bara beräknat fel? Vi har jagat en massa harar så att vi har något att äta, vår plan är att ta oss in på deras säkerhets ställe och få slut på allt.

Vi börjar med att lägga ut ett rep längst vägen, så att bilarna måste stanna, sedan snor vi bilen och åker iväg med den till säkerhets platsen. Vi håller utkik om någon bil skulle stanna, en gammal skruttig bil är på väg i full fart, som sagt, repet får bilen att stanna, mannen kliver ur bilen, han har på sig en vit kostym, som visar att han är med i säkerhetssystem. Snabbt springer vi till bilen i tystnad, Kiwi sätter sig längst bak, och jag ska köra bilen, men när vi kliver i bilen så har mannen en kniv, han skär av repet snabbt, han var på väg mot bilen med ögonen mot bilen, jag sitter i framsätet, nerkrypt så att han inte ser, plötsligt smäller det till i skogen, boom! Mannen vänder sig mot skogen, vår plan funkar, jag lyckas krypa till baksätet, där var det väldigt bra med plats, jag öppnar upp min burk med en slaks geting som kan döda med ett stick, jag låter burken vara öppen vid framsätet. Han kommer inte märka något, och det gör han inte heller, vi ligger på golvet helt tysta och hoppas på att getingen ska bita på honom, han kliver in i bilen och börjar köra iväg, han ringer ett samtal, han har ett namn, han heter kod 56, han larmar om att spränga skogen där våra hem är, nu måste vi lyckas, jag fäller en tår, kanske är det för sorg, kanske är det för att vi ska lyckas nu. Vi hör ett surrande i bilen, och mannen ser att det är en geting, han tar upp en tidning och försöker döda den, han missar med första slaget, getingen blir aggressiv, den tar en omväg och sticker till honom, han drar snabbt bort den med handen, men nu är det försent, han kommer att börja hallucinera om en kvart, och snart få svårt att andas, då svimmar han. Han andas tyngre, han måste stanna till, han stannar till vid en vägkant, han är så snurrig så att han ramlar ner direkt när han ställer sig upp, nu har vi vår chans, jag flyttar till framsätet, och Kiwi tar mannens telefon, papper och hans vita kostym, Kiwi ger honom några bär, som kommer gör att mannen somnar in, Kiwi gråter, han gömmer mannen vid ett träd och kliver in i bilen igen, vi åker vidare, vi hittar fram till säkerhets huset med en GPS, allt var som lyx i bilen, jag klär på mig dräkten i bilen samtidigt som Kiwi styr, det går bra, när vi närmar oss kommer vi till ingången, Kiwi gömmer sig i baksätet med en filt över sig. en sorts röststyrd apparat ber mig knappa in mitt personliga bevis, jag testar med kod56, den godkänner det, och vi kommer in i byggnaden, jag och Kiwi skrattar, så säkert var det väl inte.

Väl inne såg vi en massa bilar, - jag tror det här är parkeringen, säger Kiwi, jag svarar med; - bättre kan det inte bli, vi placerar många explosiva ämnen under bilarna, vi ställer ett sorts vatten timglas, som fylls med vatten, när det är helt fullt, kommer allt att explodera, bilarna innehåller farliga ämnen det kommer bli en stor explosion. Plötsligt kommer en man, - vilka är ni? En annan kommer direkt efter - ta fast dem, vi springer iväg, vi delar på oss, jag vet inte vart dessa trappor leder, plötsligt hör jag ett brak! Allting spricker upp, vägarna, strömmen leder överallt, det blir mörkt, jag tar upp telefonen som jag fick av Kiwi, jag kan se en utgång som lyser grönt, jag springer ut därifrån, där ute står det en massa människor, människor som ser bekymrade ut, - jag trodde vi var de enda, sa jag till en man som kommer för att hjälpa mig, - det trodde vi med, sa han. Vi? Utbrast mannen, plötsligt är det som om jag har glömt någon, - Kiwi! skriker jag. De för mig till en blinkande bil, de sa att jag kommer få hjälp här, de söver ner mig för att lugna mig.

Jag vaknar upp några dagar senare, i ett stort vitt hus, kanske är det ett sjukhus? Jag ser mig runt om, var är Kiwi? Jag var nog kär i honom, jag har aldrig varit det förr, han fick mig att tycka om mig själv, han lärde mig och jag honom, jag tror inte han överlevde, men han överlevde mitt hjärta, och där finns han, jag fäller en tår för honom.